Den stora inre konflikten

Regn i Piteå

Under en längre period har jag känt mig så fruktansvärt omotiverad på saker jag brukar tycka är kul. I alla fall när det gäller min kreativitet och mitt arbete. Tanken på att ställa mig och laga någonting nytt och spännande i köket har känts främmande, som att jag inte riktigt har förstått att jag ens tycker om att laga mat.

Samma har gällt tanken på att ta fram min kamera och fota. Jag har länge försökt att förstå vad det är som är fel. Varför just bloggandet har känts så tungt och jobbigt. Det har ju ändå varit min dröm att få jobba med det här. Samtidigt som det har varit tungt har jag aldrig känt att jag är klar med det här, att jag vill göra något annat. Men jag har vetat att någonting måste jag ändra på för att hitta tillbaka till glädjen.

min köksö

Under sommaren deltar jag i en kurs hos RVK ritual som heter Self Mastery. Den pågår i 4 veckor och varje vecka handlar om ett tema. Varje vecka får vi också en ny work book och olika meditationer. Vi är inne på vecka 2 nu som handlar om våra visioner. Vi får dyka ner i våra egna visioner och våra drömmar om hur vi vill att vårt liv och vår framtid ska se ut. Vi lär oss titta våra “blockers” i ögonen och våga tro på det vi verkligen känner och vill djupt i vår intuition. Detta har varit utmanande för mig, för att jag har svårt för att drömma stort. När jag deltog i Gobusiness här i Piteå hade jag samma problem. Jag har svårt att inte styras av vad jag tror att jag ska drömma om eller vad är rimligt att vilja ha i sitt liv. Men med kursens hjälp t.ex. genom att dela ner våra visioner i olika kategorier har jag kunnat komma fram till en vision om ett liv som gör mig pirrig och glad att tänka på. Jag pratar inte så ofta öppet om min “self healing journey” för att jag vet att många, t.o.m jag själv, tycker det låter så himla flummigt och ibland töntigt. Men jag försöker sluta döma mig själv och andra så here it goes.

Gröt med blåbärssylt och yoghurt

En av uppgifterna vi gör är inspirerad av boken The Artists Way och kallas för “morning pages.” Uppgiften går ut på att sätta sig ner direkt när en vaknar och fylla 3, handskrivna, A4 sidor med det första som kommer upp i huvudet, någon slags “brain dump.” Oavsett om en känner att en har något att skriva om eller inte är det viktigt att inte ge upp. Hellre skriva “jag har inget att skriva om blablablabla” än att sluta. Jag var inte riktigt säker vad detta skulle göra för mig, men nu efter en hel vecka har jag upptäckt så mycket om mig själv. Jag har också grubblat mycket mindre, för att det är som att jag får prata av mig genom att skriva ner det som jag har haft på hjärtat.

Rooibos och cocohagen på Espressohouse

Jag har verkligen fått titta ett av mina största problem rakt i ögonen, konflikten mellan att vara en kreativ person som vill skapa och vara spontan och samtidigt att vara en perfektionist som vill att allt som hon gör är hennes bästa jobb hittills. Säg till exempel att jag har lagat en otroligt god middag och känner längtan att dela receptet med mina följare antigen här på Vegoskafferiet eller på min Isländska blogg Veganistur. Istället för att ta en bild med mobilen och skriva receptet under måste jag göra om den dagen efter och dra fram alla mina kameragrejer, soft boxen, olika bakgrunder och rekvisita. Jag måste ta bilder av matlagningens varje steg samtidigt som jag filmar en video med telefonen för att lägga ut på Instagram. Jag blir frustrerad om inte alla bilder är just som jag ville ha dom, om handduken ligger fel vid sidan av tallriken eller om jag inte fick till den rätta klippen på slutet när jag ska ta en bit av maten. Ett litet misstag kan förstöra hela arbetet och en hel vecka för mig ibland. “Men varför?” undrar säkert många. Ingen har bett mig att göra allt detta. Folk vill ha ett smarrigt recept och bryr sig inte om koriandern ligger perfekt på soppan. Men jag bryr mig, och jag har satt en standard för mig själv som jag hela tiden vill toppa. Jag har satt så många regler och ramar kring mitt arbete att jag känner ibland att jag håller på att kvävas.

Mitt vardagsrum

Detta gör att oftast blir ingenting gjort. Inget recept delas på bloggen och ingen video på Instagram för att tanken på att börja får mig att vilja lägga mig i fosterställning och gråta. Under den senaste veckan där jag har skrivit mina “morning pages” har jag fått någon slags uppenbarelse av att jag inte vill eller kan fortsätta leva på det här sättet. Att jag är less på att försöka vara perfekt i allt mitt skapande. Att jag ibland bara vill dela en bild från telefonen för att jag har gjort en fantastisk maträtt som jag vill dela med er, för att det är min anledning för att ha en matblogg. Det är för att dela god mat med dom som behöver inspiration. Inte för att jag vill få beröm för mina bilder. Men varför har det nästan blivit tvärtom under tiden?

Jag har gått runt på ett rosa moln idag. För att jag känner mig ett steg närmare det att kunna njuta av mitt kreativitet igen. Nu kommer jag säkert ha svårt med att släppa taget, men det känns som att jag har ändå fått några verktyg nu som kommer hjälpa mig i min resa. Jag delar gärna med er hur det går för mig! <3

Föregående
Föregående

Välkommen augusti

Nästa
Nästa

På sistone