Vi ärver våra föräldrars trauman

Böcker av Helga M Novak

Idag är det 2 år sen min pappa gick bort. Det var plötsligt, han blev bara 62 år gammal. Samtidigt som det känns orättvist vet jag att han inte hade tagit hand om sig själv dom senaste 10 åren, så på det sättet var det kanske inte så oväntat.

Jag har tänkt extra mycket på min pappa, hans barndom och min barndom på sistone. Framförallt för att det förra veckan kom ut en isländsk poddserie på fyra avsnitt som handlar om hans mamma, tyska författaren Helga Maria Novak. Min farmor, som jag aldrig lärde känna. Min farmor, som inte behandlade pappa bra när han var liten, som gjorde att han hade mycket emotionellt bagage hela sitt liv. Jag hade bara hört dåliga saker om henne tills jag lyssnade på podden. Jag blev därför mycket nyfiken när programmakaren skrev till mig och sa att dom skulle göra den här serien och att min farmor skulle bli någon slags huvudperson i den. Att dom skulle visa en positiv bild av henne, och att de tyckte att hon aldrig fick den uppmärksamheten hon förtjänade på Island som poet och författare.

Poddserien gav mig bättre förståelse till varför min farmor var som hon var, vilket också på många sätt förklarar varför pappa blev som han blev. Berättelserna i serien var otroligt intressanta och ibland skrämmande. Dom berättar bland annat hur hon tvingades börja jobba för Stasi när hon, under sina studier på Universitetet, hade börjat träffa en isländsk man som pluggade i Leipzig. Hur hon rymde med honom till Island för att sen bli gravid och få höra att han redan hade ett barn med en annan kvinna och att ytterligare en tjej väntade barn med honom samtidigt. Hur hon åkte tillbaka till Tyskland och födde sin son i en ambulans mitt på Alexanderplatz i Berlin. Hur pappas biologiska far aldrig ville ha någonting med honom att göra. Hur hon blev kompis med ett gäng kända poeter på Island och reste med en av dom till Italien där dom skulle bli så kallade “beatniks”. Berättelsen är lång och komplicerad och det skulle ta mig timmar att försöka dyka ner i den här. Poddserien svarade många av mina frågor men väckte ännu fler.


Vi ärver våra föräldrars trauman

Min farmor levde ett svårt liv. Hon kom från ett våldsamt hem och var med om många hemska saker. Hon blev slagen och misshandlad och när jag hör berättelsen om henne inser jag att hon alltid var otroligt ensam. Ingen skyddade henne eller var i hennes lag. Pappa blev sedan som barn hela tiden avvisad. Hon ville inte ha honom, hans pappa ville inte ha någonting med honom att göra och han flyttades runt mellan olika ställen. Han blev inte heller skyddad. Såren han bar på var djupa och det blev omöjligt för honom att läka dom på egen hand. Jag minns när min farmor slutade dricka för att då blev deras relation mycket bättre och pappa åkte och spenderade julen hos henne. Därför trodde jag alltid att jag skulle få möjlighet att träffa henne, men tyvärr blev det aldrig så.

Det sägs att barn kan ärva sina föräldrars trauman. Det har jag verkligen gjort och det har krävt mycket jobb för mig att bryta mig loss från det. Jag fick ofta lida för min pappas barndom, just som han fick lida för sin mammas barndom. Länge såg jag mig själv som ett offer. Jag var arg på pappa för att han inte varit bättre, arg för hans drickande och hans temperament. Jag skyllde mitt medberoende på honom och tyckte att det var hans fel att jag blev så fruktansvärt konflikträdd.

Helga och pappa diskar

Det är inte många år sen jag insåg att om jag fortsätter se på mig själv som ett offer för min barndom kommer mina framtida barn behöva ärva mina trauman och mina sår.

Det var då jag började jobba på mig själv och bestämde mig för att äntligen ta ansvar för mitt egna liv. Som att det inte var nog viktigt att göra det för min egen skull, utan först när jag förstod hur det kommer att påverka nästa generation om jag inte gör det. Det är svårt att ta ansvar för egna känslor och reaktioner. På många sätt är det enklare att aldrig behöva ändra sitt egna beteende för att det “inte är mitt fel att jag är så här”. Men när man lever i tro om att det är andras jobb att “fixa” en blir man helt fast. Ingen annan kan fixa mig. Jag önskar att min pappa hade lärt sig det.. Han var så upptagen av det han inte hade som barn att han aldrig kunde se det han hade i sitt vuxna liv. Sina tre barn som älskade honom, sin otroliga talang för bland annat berättande och skrivande. Han hade en vacker djup röst som hade varit perfekt för radion. Han var involverad i politik när jag var liten och skrev debattartiklar för tidningar. Han var väldigt medveten om sin eget potential som han inte förverkligade. Och det gjorde honom ledsen. Det gör mig ledsen att tänka på hur ensam och övergiven han kände sig hela sitt liv. Men jag vet nu att ingen förutom han själv hade kunnat vända hans vuxna liv till det bättre . Just som ingen förutom jag själv kan ta ansvar över mitt liv och hur jag reagerar på olika situationer. En kan självklart söka hjälp, men ingen annan kan söka hjälp åt en. Plötsligt känns min barndom inte som en bagage jag kommer ha hela mitt liv utan erfarenheter som har lärt mig olika saker.

Jag pratade med pappa i telefon en månad innan han gick bort. Han blev glad att höra min röst. Jag berättade att jag har börja glömma vissa isländska ord och ersätta med svenska. Han svarade att jag behöver inte oroa mig, att om jag spenderar lite tid på Island kommer isländskan fort komma tillbaka. Det lugnade mig. Jag kommer alltid vara tacksam över det samtalet.

Föregående
Föregående

Vegansk pizza bianca med potatis och timjan

Nästa
Nästa

En mysig dag i Reykjavik